- Nedslående signal

Det finns något djupt olyckligt över att norska Journalisten väljer att skrota sin papperstidning. Signalen det sänder ut är nedslående. När inte ens journalistförbundets egen tidning kan försvara sin plats i tidningshyllorna, hur ska andra då göra det? 

När vi på Svenska Journalisten stod i begrepp att bli aktiebolag 2012, fungerade norska Journalisten som en förebild.

Tidningens chefredaktör Helge Ögrim hade under flera år skapat ett överskott som han hade kunnat använda i bolaget. När vi väl tog steget, 2 augusti 2012, ledde det till att tidningen fick en tydlig organisatorisk självständighet. Vi skaffade oss snabbt en bättre koll på ekonomin och vi såg på vår ägare Journalistförbundet på ett delvis annat sätt.

Ekonomiskt skedde vår ombildning vid sämsta möjliga tidpunkt. Annonsintäkterna rasade. Vi sliter ännu med besparingar för att hitta rätt balans. Men vi har tack och lov (ännu)inte hamnat i en sådan situation som Helge Ögrim gjort på norska Journalisten.

[quote:1-center]

För oss ger magasinet på papper avsevärt större intäkter än vad vi får in från webben, vårt dagliga nyhetsbrev och vår webb-tv, och våra ägare har hittills skjutit till det vi inte kunnat spara ihop.

Vi ser också papperstidningen som en hygienfaktor för oss. Förutom att papperstidningen är en fysisk påminnelse om vår existens, så ger den också möjlighet till fördjupning och analys, debatt och metodartiklar. Våra läsare uppskattar papperstidningen enormt och mer än 90 procent läser varje eller nästan varje nummer. Eftersom vårt magasin dessutom tar in lejonparten av intäkterna är valet ännu så länge ganska lätt. Vår tidningsstyrelse har också varit tydlig med att Journalisten ska komma ut på papper.

[quote:2-right]

Nästan varje gång jag träffar och pratar med någon av våra läsare frågar de numera oroligt om hur det går för Journalisten – ni är väl inte också på väg att skrota pappret? De berättar om sin egen personliga relation till tidningen, glädjen när den ligger på hallgolvet, eller i postådan. Det låter kanske överdrivet, men är på fullaste allvar.  Detta kan förstås komma att ändras med tiden, men den tiden är för oss i alla fall inte nu.

När norska Journalistens papperstidning nu försvinner, så läggs samtidigt bolaget ner. En del av norska Journalistens särart kommer att försvinna. I valet mellan att ha något halvdant på papper och webb, valde Helge Ögrim att satsa på att ha bara en starkare redaktion på webben. För det har han min respekt.

I dag är det uppenbart att det inte finns någon publikflykt från medierna. Tvärtom är det fler än någonsin som tar del av journalistik, digitalt eller traditionellt. Annonsörerna följer dock inte med medierna in i den digitala världen. Väl i det digitala sammanhanget väljer annonsörerna i allt för stor omfattning att istället annonsera i de globala IT-jättarna Google, Facebook,Youtube.

Annonstappet är oroväckande, men så länge det finns publik borde affären kunna lösas. Jag tror att vi måste erbjuda kvalitativ journalistik på många plattformar, ge vår publik möjlighet att ta del av den på det sätt som passar bäst: I mobilen på väg hem från jobbet, i pappersform till frukosten, i plattan framför TV:n eller som TV i stället för TV, hur man nu vill ha det. Men då måste också varje plattform utveckla sin egen bästa form. Detta håller på att ske. Snart har vi lärt oss, men det kommer nog att dröja ännu någon tid innan ekonomin, annonsörerna och prenumeranterna har anpassat sig till det nya.

Norska Journalisten har nu valt bort en av sina plattformar. Norska Journalistförbundets besparingskrav blev för mycket. Chefredaktör Helge Ögrim vill hellre göra en digital satsning med sin mindre redaktion, och för mig återstår bara att önska honom lycka till med det.

Jag är säker på att journalisten.no kommer att leverera massor av bra journalistik i framtiden också. Och det är viktigt att komma ihåg även en dag som denna.